Kjell Fredriksson, debattinlägg, april 2012

Det är föreningarna som syresätter kulturen 

”Äntligen en fet kulturdebatt i Karlstad!” utropar kultur- och fritidsnämndens ordförande  Per-Inge Lidén i VF den 15 mars. Jag kan hålla med, även om jag inte riktigt vet vad som menas med ”fet debatt”. En seriös kulturdebatt är mycket ovanlig i Karlstad, det kan den som i fyrtio år varit aktiv i kulturlivet som yrkesverksam och som engagerad föreningsmänniska instämma i. 

Kulturen har för mig främst en existentiell roll eller som Dag Nordmark uttrycker det (6 mars) ”kulturen skulle hjälpa oss att leva meningsfulla liv, öka våra insikter, vår empati, våra kunskaper”. Kulturen spelar också en viktig roll i vår demokrati. Philip Johnsson uttrycker det väl (10 mars)
”Det fria skapandet, det konstnärliga sökandet är själva grunden i vårt demokratiska samhälle [… ] demokratin behöver kulturskaparna för det fria och öppna samhället”. 

Per-Inge Lidén guidar oss i sitt inlägg (15 mars) runt i kulturinstitutionernas centrala Karlstad och han gör det bra. Det är roligt att läsa en kommunalpolitiker, som kan skriva. Felet är att inlägget är lite förutsägbart. Så ska en stolt kulturnämndsordförande tänka om sitt Kulturkarlstad. Jag har nog själv gjort en del liknande presentationer av Kulturkarlstad under mina trettio år som kulturtjänsteman i Karlstad. 

Vad ska egentligen räknas som kultur i samhället? Kultursociologer och kulturekonomer plockar i sin iver att bevisa att kultursektorn är både stor och expansiv in mycket, som jag tycker är högst problematiskt, t.ex. upplevelseindustrin med dess perversa eventtänkande, massmediaproduktion, design och reklam etc. Vissa extremister vill t.o.m. räkna in idrotten med sina upplevelser till denna luddigt definierade kultursektor. Med detta synsätt blir Milano en kulturstad av världsklass, inte p.g.a. La Scala och dess föreställningar utan p.g.a. framgångsrika designers av skor, skjortor m.m. Jag köper inte detta synsätt!

 Åter till Karlstad. Det finns mycket värdefullt i Karlstads kulturliv utanför det s.k. kulturstråket i centrala sta´n. Jag besöker då och då Gjuteriet på Herrhagen. Där sjuder det verkligen av kultur. Så har vi våra biblioteksfilialer, hembygds- och bygdegårdar och alla kulturföreningar runt om i hela kommunen. Där finns mycket kultur! 

Jag vill inte ge mig in i debatten om Luigi Sacco, den idag mest kände kulturekonomen. Hans teser och påståenden presenteras på en vetenskaplig arena och blir föremål för en seriös debatt. Här i Värmland och Karlstad framträder konsulter utan någon som helst vetenskaplig modell och utan att möta någon seriös vetenskaplig prövning kan de köra sina glädjekalkyler typ ”Satsa en krona på kulturen – få två tillbaka!”  Jag är jättetrött på det tänkandet! 

En aspekt i kulturdebatten som blivit alltmer nertonad och nästan glömd är frågan om vad som egentligen är kvalitet. När det handlar om att sätta Karlstad på den s.k. kartan och göra staden till en stor eventstad, blir det i stället kvantitet och inte kvalitet som räknas. Nyliberala ekonomer är inte särskilt bra på att resonera i termer av kvalitet. 

Låt mig ge ett par exempel på stordåd, som görs inom föreningssektorn. Karlstads Hembygdsförening har under de senaste åren gett ut sju stadsdelsböcker. Texterna, som håller hög klass, har arbetats fram i studiecirklar och i andra grupper. Ett unikt fotomaterial har samlats in. Enastående är enligt min mening det ideella arbete som görs inom Föreningen Värmlandslitteratur och Föreningen Värmländsk kultur. Sedan  36 resp. 32 år ger de ut sina publikationer Wermlandiana och Värmländsk kultur med fyra resp. sex nummer per år. Utan dessa publikationer skulle kunskapen om vår regionala kultur vara mycket fattigare. Värmlands genom åren mycket framgångsrika deltagande på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg har i hög grad haft sin styrka i det arbete som Föreningen Värmlandslitteratur utför. 

Jag tycker att självkritik alltid är en viktig utvecklingsfaktor. Några ”inspel” vad  gäller Karlstads kulturliv: Vad har marginaliseringen av studieförbunden betytt för urgröpningen av folkbildningen? Hur har man under årtionden kunnat missköta sina skolbibliotek och nu i friskolornas tid tappat allt skolbiblioteksengagemang? Varför är det ingen som vill debattera frågan om varför Karlstads universitet är så osynligt i det lokala kulturlivet i hemkommunen?

Hur kunde det ske: det stora kulturmordet i Karlstads kommun, nämligen nedläggningen av bokbussen i glesbygd? 

Så kan jag inte motstå att tala lite i egen sak. Dag Nordmark redovisade i sitt första inlägg viktiga synpunkter på firandet av Gustaf Fröding-jubileerna. Enligt min mening kommer Gustaf Fröding att leva vidare i många århundraden. Detta givetvis p.g.a. texternas kvalitet. Vi i Gustaf Fröding-sällskapet har nu under drygt 40 år gett ut en årsbok, som haft stor betydelse för kunskapsuppbyggnaden kring Frödings liv och diktning. Vi har 1 500 medlemmar på drygt 200 orter. Vi beräknar att vår styrelse årligen ideellt utför minst två årsverken. Vårt årliga bidrag från kommunen är 3 000 kr och 5 000 kr från Region Värmland  – givetvis högre när det är jubileum… 

Så till sist en aforism av Elmer Diktonius, som varit min ledstjärna under alla år jag varit verksam inom kulturområdet:

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet,
så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten. 

KJELL FREDRIKSSON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s